Som många kanske tror så är jag icke blyg. Men vi ska rätta den mening. Jag är blyg. Visst man kanske inte kan tro de då jag är ganska galen av mig och vågar göra mycket .Men de är på ytan. Jag är lite av att leva i nuet och skita i allt annat. jag bryr mig inte om andras blickar om hur jag är. För de skadar en. Om jag vill dansa, då dansar jag. Om jag vill sjunga då sjunger jag. På så sätt är jag den oblygaste männsikan på jorden.

 

Men så fort de kommer till att prata med folk blir jag alldeles svettig och kall. Vad ska dom säga om mig? Kommer dom tycka att jag är konstig?  Är jag fel? Allltid är de så. Jag står så tyst jag kan för att sabba inte saker och ting. Folk tar alltid fram mig för att prata med folk, men de dom inte tänker på är hur jag egentligen mår. Jag är jätte rädd för att folk ska dömma. tex jag kan inte ens höra av mig till min egna tränare. Utan de är mamma som får göra det. Jag vågar inte prata med folk jag annars sms:ar med. Utan jag går för de mesta bara förbi utan en ända blick. Men de är för att jag helt enkelt inte vågar. Ni ska bara veta hur gärna jag vill kunna prata med människor bara så där. Men de är ett stopp för mig.

 

Men när jag väl har kunnat börja prata så släpper de bara. Då kan jag prata som bara den. Men man måste verkligen kämpa för att jag ska kunna göra de.

 

Men min blyghet är mest för äldre och killar. Men de är något att jobba på bara. Jag vill slippa den där känslan av att vilja spy av nervösitet och ha ett block i käften. Min mobil är min räddning (!). Sitter ner och stirrar i den som om jag inte gillade människan. De är hemskt och jag känner mig hemsk.

 

Varför finns ordet blyg ens? De stoppar så många. De stoppar mig! Ugh igår vågade jag inte prata med någon ny människal. Vågade inte ens gå fram till någon. De gör ju de hela lite tråkigt.