Men jag är förbannat trött på att rycka på axlarna när någon säger bra jobb. Inte verka brydd eller för stor i korken. Jag är förbannat stolt över mitt arbete detta året. Divina har vart en riktig Pain in the ass och jag har gråtit många pass. Men jag har aldrig haft en tanke på att sluta faktiskt. Utan borstat av mig och fortsatt ännu hårdare med blicken mot målet. Divinas mål är 140, och SM. De kanske låter helt galet men jag tror på oss två och med mycket tålamod och arbete kommer de gå. Så länge jag har ögonen på målet.

 

Jag kommer ihåg svackan i Mars-april. Utesluten i varenda tävling. Träningarna gick åt helvete med en förbannad tränare som skrek på mig. Tårarna slutade aldrig. Men jag fortsatte gå på träningarna (till min tränares förvåning), sög åt mig allt som en svamp. Tränade som en tok på de hemma. Anmälde mig till tävlingar även om resultateten var skit.

 

 

Dante då. 3 år av envishet och vilja. och nu kan jag äntligen träna honom som en vanlig häst. Tävlingar har börjat planeras och vi är pågång. Där har jag stått upp för mig själv. Visat att jag kan också även om jag är ynka 15 år. Men den hästen har jag jobbat arslet med. Och jag har fortsatt även om vuxna försökte trycka ner mig och säga att jag inte kunde för jag var 15.  

 

Nu kan jag stolt visa upp mitt resultat. Snart är de vår debut, och jag skiter i hur de går så länge han inte ballar ur. Jag är förbannat stolt över Dante. Och målet där är även 140 och SM. Helt klart, om den hästen kan segla över 140 otränad och stående i 3 månader. Då kan han nog göra de tränad också. Han är en fantastiskt liten häst. Nu ska vi visa de också.

 

Min tränare sa -De bästa med din ridining är din envishet. De finns inte många som är så envisa som du.