Så jag är en ensamvarg. Verkligen... Många kan ta de som en negativ sak men nu är de så att jag älskar att vara ensam. Jag vet inte om jag alltid har gjort de eller om de är något jag har fått lära mig att gilla. Jag har alltid kört på ensam starkast. Jag vet vad jag vill och behöver nästan aldrig någon bredvid mig. 

 

Jag har aldrig känt behov av att ha bekräftelse från någon, jag gillar att vara den jag är och sen kan ju folk välja att gilla de eller inte. Likadant när de gäller killar, har aldrig varit riktigt kär. Vet heller inte när jag kommer bli, men de är inget jag suckar efter. Om de kommer så kommer de. Gillar inte att jaga efter saker som inte ens kan vara till någon nytta. 

 

Det negativa med detta är att jag även drar mig ifrån min familj. Vet inte hur många gånger pappa var uppe på mitt rum för att säga till mig att vara med familjen på julen. Är inte den intima människan som älskar att umgås. Har heller aldrig vart. Dock har de funnits perioder som jag har trott att man inte är någon utan att vara med andra. Då mådde jag riktigt dåligt och kände mig som ensammast på jorden. Men med tiden kom jag på att allt är mitt egna fel och att jag ändå trivs på detta viset. 

 

Nu är jag med mina vänner när jag har lust och har riktigt roligt med dom, fast samtidigt skulle de kännas lika bra med att stanna hemma. Jag har draigt mina linjer, jag vet inte om de ändras med tiden eller om de kanske blir mer extremt. (vilket jag inte hoppas) Men de är så här jag trivs, sen kan folk kalla mig vad dom vill och dra vilka fördomar dom vill.