Egentligen ska jag nog tacka min ponny som gjorde tiden rolig. Han som gjorde att jag ville hålla på. Men om jag ska vara ärlig har jag lärt mig otroligt mycket mer detta halvåret på Divina än vad jag gjorde dom tre åren på Casper. Casper stod för min grund och Divina utvecklar detta. Jag visste ju att Casper aldrig skulle ta sig till MSV klasserna, ingen av oss var redo för de. Med Divina kan jag ta mig till toppen, helt klart. 

 

Ponnytiden var inget för mig, de är inget jag kommer sakna. Jag är hemma på stor häst. Jag älskar de, de är så mycket mer. Jag sänker inte min ponny. Han är fortfarande mitt liv, han gjorde allt för mig. Jag älskar den ponnyn mer än någon annan. Han gjorde mig alltid glad, var verkligen världens snällaste och perfekt ponny för mig. Men utan honom känner jag ingen mening med att gå tillbaka. Jag har aldrig passat vidare bra på ponny. Rider stor häst 10x snyggare och bättre. Jag ser en mening med de, jag kan ha mål och ta mig uppåt. Skulle aldrig våga tävla ponny på 120 nivå. Aldrig, men på stor häst känns allt bra. Då känns de som att jag kan lyckas. 

 

Så tack ponnytiden, ni gav mig inget vilket gör de lättare för mig att lämna de. Nu ska jag blicka framåt, sattsa allt på mina hästar och bli en av dom bästa.Nu satsar vi vidare! Nästa gång jag smakar på ponnytiden är väll om jag får egna barn.(låååååååångt fram i tiden, om de ens händer) Då ska dom har små racerponnyer och vinna allt. Så watch out, hehe.