Jag har en ovana. En dålig ovana som jag gärna skulle vilja ändra på. Och de är att jag pushar på i livet alldeles för mycket. Jag vill så mycket att begränsingar inte finns. Och de gör att jag aldrig blir mätt. Jag vill alltid mer och mer. Min drömmer är alldeles för många Och de gör mig rent utav rädd. 

 

Min rädsla är för att jag kommer stå tomhänt och besviken. Att livet kommer putta mig tillbaka och ge världens käftsmäll. De roliga är att jag är ynka 16 år. De kliar redan i kroppen över att lyckas och uppfylla drömmarna jag just nu lever på. Jag är inte ens klar med högstadiet. Jag har ingen livserfarenhet alls. 

 

Jag är inte realistisk i huvudtaget. Och de gör mig irriterad. Irriterad över mig själv. Jag är blandad. Jag vill verkligen uppleva så mycket som möjligt, jag lever en gång. Men jag vill heller inte skapa denna drömmiga rosa bubblan som är så lätt att spräcka. För när de gäller mina drömmar är jag så sårbar.

 

För de jag lär mig just nu från andra är att allt är ett helvete. De är så många "jag önskar..." och bittra miner hit och dit. Min högsta dröm är att byta ut "jag önskar..." mot "kommer du ihåg.." Jag vill inte bli som dom vuxna jag känner. Som har begränsat sina liv, skaffat sånna som mig och sedan klagar över de.

 

Men antagligen tänkte dom som är vuxna nu som jag. Att de är dags att erövra den lilla värld som kretsar runt oss. Men saker händer, saker vi inte valde. Saker som händer ändå. De som kommer flyta ut ur min lilla drömplan. Som kommer göra att saker kommer strykas över och glömmas. Och de är jag så rädd för. Jag vill leva efter min plan. 

 

För hur mycket  jag än tänker på hur realistisk jag måste vara destå större blir min bubbla. Och att spräcka den är inget jag vågar. Jag tänker leva efter de jag vill och sedan får jag väll ta tag i de som kommer sedan. Även om de inte kommer vara de ultimata. Och som de ser ut nu lär mina drömmar flyttas huller om bull. Livet kommer ändras, jag kommer ändras. Men min ovana är de jag lever på. Antagligen kommer de förstöra mitt liv totalt eller göra mig till ännu en bitter grå vuxen som klagar på allt och alla. 

 

Min rädsla är blandad. De är lite skräckblandad förtjusning över livet. Och jag vet att dom flesta sitter och fnyser åt mig just nu. Men detta är de jag vill. Detta är de jag lever för, min framtid. Jag är alltid steget före, och de gör mig trygg. Att ta dagen som den kommer, not me. Utan jag bygger upp världens plan som mitt liv kan kretsa runt. För då mår jag bra, stessad visserligen. Stressad över att missa dagar och slösa bort dom.  Men de är så jag vill ha de.