När de var tufft

Jag har haft en satans jobbig tid i mitt liv. En som jag för länge sedan lagt bakom mig men som hänger lite kvar. Inget jag har pratat om med någon eller verkligen känt efter hur de verkligen var för mig. De är nu på senaste tiden jag börjar inse att de inte var någon bra tid. 
 
Som liten var jag ganska framåt och väldigt öppen. Jag sa och gjorde som jag ville. Antar att många såg detta som ett "hot" i den åldern. De jag ville ha skulle jag även få. Hamnade ofta i bråk på dagis och var den jobbigare typen. Personerna i min ålder hade jag växt upp med så dom var ju vana vid mitt beteénde. Men när jag kom upp till förskolan blev de nya klasskamrater och vuxna. Plötsligt blev jag ett problem och många gillade inte min "bossighet" . Denna tiden är väldigt blek och ganska bekymmerslös egentligen. Vet att vi hade de ganska tufft i familjen ett tag,inget jag minns dock.
 
Jag flyttade i mitten av terminen till en annan skolan då familjen behövde förändringar. Gick där i tvåan och halva ettan. Fick inga vidare vänner. Klasskamrater visserligen men inget starkt. Mitt klaraste minne var när jag fyllde åtta. I maj skulle jag ha ett kalas då jag fyller i slask-Mars. Bjöd alla tjejer i min klass och såg fram emot de mycket. Men de kom bara två... Mina föräldrar hade vart så snälla och fixat detta. Jag vet inte känslan då, men nu känns de som en riktig skitig sak. Kort därefter fakeade jag en skada för att få kryckor. Hopp om att klasskamraterna skulle bry sig. Skrattretande men samtidigt sorgligt. 
 
Flyttade inför 3:an igen. Till en annan mindre skola. Ännu en gång fick jag svårt med vänner. Hamnade i den fasen där jag faktiskt började prata med mig själv. Skaffade fantasivänner och såg väldigt ofta i syne. Jag blev mobbad för mitt utseende i den skolan och utsattes för saker. Tjejerna frös ofta ut mig pga att jag inte var som dom. Gick hela lov utan att en enda person hörde av sig. Nu var jag så pass gammal att jag förstod att de inte var så goda tider. Slutade röra på mig och kollade endast på tv. Blev sockerberoende på köpet. Kunde cykla 1 mil för att köpa godis med pengar jag snott från mina föräldrar. För att sedan äta upp de innan jag kom hem. Ponnyn i stallet var inte längre intressant, om inte mamma var med. Den tiden var väldigt tuff och jag mådde dåligt. Ingen ska behöva vara så ensam.
 
I mitten av 4:an flyttade jag till småland. De blev inte bättre men jag bestämde mig för att skaffa vänner iaf. Mitt problem var att jag blev avundsjuk. De blev ofta bråk. Jag blev kallad Cp-sara och min dialekt var inget populärt. Jag svarade med att vara arg. Jag var väldigt arg den tiden. Mot högstadiet dämpades saker och ting. De blev bättre och tider glömdes. Jag började förstå rätt och fel. Men jag kämpar fortfarande med att vara ensam.
 
Jag har inte många vänner utan mer bekanta. Pga mitt förflutna är jag personen som drar mig tillbaka. Jag har de väldigt svårt med främlingar.Eftersom jag har blivit ofta utfrusen vågar jag heller inte ta plats. Jag är rent utav feg och mår otroligt dåligt i sociala situationer. Jag är inte någons första val, jag är inte personen man drar till spontant eller litar på till 100%. Och jag önskar jag hade gjort de bättre för mig från första början. På senaste tiden har jag mått väldigt dåligt över detta. Speciellt nu på sommarlovet när de syns så väl. Allt står stilla och ekar tomt. Vännerna som lovade att höra av sig har glömt en för länge sedan. Jag har försökt denna sommarn för en gångskull men avvikelsen har visats tydligt. Vissa hör bara av sig för att berätta hur grymt dom ska ha de. Väl medvetna om att jag inte är någon del utav de.De är klart att jag börjar tänka på att de är något fel på mig. Vad är de som gör att min existens blir lidande? Vad gör jag bland dessa människor när dom helt enkelt inte bryr sig
 
Ensam är inte stark. Jag är svag och liten. Väl medveten om jag är en liten del av något större. Jag känner mig som just ingen. Min barndom jagar mig samtidigt som jag lekt att allt är okej. Jag mår fruktansvärt över min skoltid. Missförståd och hånad. Jag grät inte över att lämna grundskolan och jag firade inte på något vis. Att sluta nian för mig var att andas ut. Kanske få en ny chans i livet. Blank sida inför gymnasiet. 
 
Mitt problem är egentligen en fis i rymden och jag fattar inte ens varför jag skriver detta. Tror inte ens de är någon som läst hela. Men de jag vill säga är att de finns skäl och en historia bakom allt. Jag har aldrig delat med mig utav de här och heller aldrig reflekterat över de. Men jag har länge fått vara tyst Folk har sett mig som någon jag inte är allt för länge. Jag hoppas på att få en ny chans nu till hösten med rättvisa människor. Och lägga bakom de som har påverkat mig länge. Hela mitt liv har jag vart missförstådd. 
 
 
 
Hon jag saknar otroligt mycket och behöver lite extra just nu.
Postad: 2015-06-25 Tid: 00:01:00

Åååh Sara❤️❤️❤️

Postad: 2015-06-25 Tid: 00:01:00

Efter regn kommer solsken. Se till att vara kickass till gymnasiet bara och visa alla dem vad du visar oss igenom bloggen - vilken bra tjej du är!
Kram

Postad: 2015-06-25 Tid: 00:01:00

Blev rörd av inlägget även om jag visste lite utav detta, som du berättade när vi gick i mellanstadiet. Även om vi inte alltid varit vänner så har man lämnat saker o ting bakom sig, och du ska veta att jag tycker väldigt bra om dig även om vi inte ses så ofta! Du har alltid funnits för mig o ställt upp, o jag bryr mig verkligen om dig även om man glider ifrån varann ibland! Rocka gymnasiet nu och visa vilken fin personlighet du verkligen har! ❤️




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: