För två dagar småhoppade jag Casper hemma. Började med att hoppa ett räcke med två små bommar. Så vi hoppade alltså två bommar med ett galoppsteg i mellan för att sedan ta två galoppsteg mot ett högre räcke.  Han gick otroligt bra. Hoppade med hela ryggen och fick verkligen koncentrera sig och lyfta på hovarna. Höjde lie och forsatte hoppa. Han gick så himla bra, väntade och var lugn.  

 

Tog sedan ut mamma för att få hjälp med dom högre höjderna. Vi höjde och han fortsate hoppa otroligt bra. Tog dock bort andra bommen och hade bara första efter ett tag. Mamma höjde tillslu till 115 och jesus vad han hoppade. Snuddade inte ens vid bommarna och bara flög. Fick fram ett glädjetjut efter hindret och var så glad. Jag vågade och Casper ställde upp. Ni fattar inte känslan den var otrolig. 

 

Och ja om jag ska vara ärlig... Jag är rädd för höjder. Har alltid varit. Så medans folk kan sitta och säga att dom hoppade 130 så är jag jätte nöjd med 115. De är liksom de jag vill. Ta de lugnt. Hoppa och bli bra på den höjden jag är säker på innan jag hoppar högre. Så jag har faktsikt inte en tanke på att hoppa 120 än. Deal with it :)