Ibland faller jag bara till marken... Allt blir bara plattfall och jag har lust att ge upp. Men på något för mig att resa mig igen..

 

Jag läste ett inlägg som Caroline B hade skrivit på sin gamla blogg för 6 dagar sedan. Hon skrev om hur man har lust att ge upp när man är en rutinerad ryttare men ändå vill de aldrig på på banan. Läs inlägget HÄR

 

Och jag känner igen mig. Jag kommer inte hem med en rosett varje tävling. Ibland känns de inte som de är meningen att jag  inte ska rida ärovarv utan jag ska alltid få åka hem med en gnagade irriterade känsla över hur nära de var. Jag tränar som in i helvete. Jag har kämpat med båda hästarna. Allt går bra på träningar och båda hästarna visar att dom kan gå långt men så fort de komer ut på tävlingsplatser så räcker inget. Jag har ridit en felfri runda detta året och de var med laget. Och de räckte ändå inte med laget. Ibland vet jag inte var de är jag tränar och står i till? Jag kommer ändå inte klara de...

 

Känslan när Divina har gått skit bra på träningar men bara lägger av på tävlingar... När ponnyn man har kan äga ut på LB men vi kan inte hoppa en klass innan LA för då går ingenting. 

 

Jag har gett upp SM tanken för länge sedan. MSV tanken hänger löst och jag vet inte vart jag ska ta vägen med mina ryttar drömmar! Min/mammas stor häst vill ingenting, den andra kan man inte ens rida och ponnyn börjar bli gammal och jag lång. De sjukt hur man vill men inte kan få.

 

MEN förra helgen fick jag lite hopp i mig. Känsla av att inte var den tjejen som ramlar av eller har en tokig häst var befriande. Att va en av dom som kunde stå och vänta tills att få reda på resultatet var en känsla jag inte fått känna på länge. Min ponny ställer upp i alla lägen, han gör alltid sitt bästa, han är alltid där. Och jag vet samtidigt så länge jag har honom skiter jag faktsikt i alla rosetter. Han är mitt allt och jag skulle aldrig gå in och ta en prisrosett utan honom. Och ibland känner jag att Casper gör att jag vill fortsätta med ridningen. Att inte ge upp, för han får mig att inse att allt är inte om att hoppa och vinna utan om att skapa ett band och jobb tillsammans

 

. I all denna tävlingsveva har vi glömt varför vi började med denna sporten. Jag började för att hästar var något jag älskar. Dom fick mig att må bra. Men många ser sina hästar som tävlingsmaskiner. Många överväger på att sälja sina hästar för att dom inte presterar lika bra på tävlingar. . Många ungdomar får höra att man inte ska skapa band med sin häst om man vill komma någonstans. För någonstans tar de stopp och då måste man fortsätta med eller utan sin häst. De brukar vara med en ny häst dom kommer med ist.

 

Jag började inte med denna sporten för att bara vinna. Utan för att få ha en bästa vän och älska något. Jag tycker att flera folk ska tänka på detta. Är tävlandet eller hästen viktigast? 

De är faktsikt skamligt att visst folk skulle säga tävlandet. De var inte därför jag började med denna sporten. Verkligen inte. Men på varje sport finns de en egoistisk baksida....