Igår gick de inte alls bra. Jag satt med gråten i halsen hela vägen hem och mådde inte alls bra. Magen sa något medans huvudet intalade något annat.
Vi börja med framhoppningen. De gick bra, kom fel nån gång. Vägrade på 1 m en gång och då sjönk allt som en sten. Hoppade på de 2 gånger till och han klarade de super. Mitt självförtroende var dock inte på topp. Började hoppa bana, hoppade cirka 90 cm. Han vägrade en gång och jag va himla nära på att ramla av. Red om de och allt gick fin fint. Självförtroendet kom något tillbaka. Hoppade något högre sedan, cirka 1 m. Allt gick toppen, fram till kombinationen där de bara sa de stopp. Kombinationen var de svåraste för Casper när han var skadad och han har alltid varit lite lat på de. Jag red total fel och han stannade, och stannade och stannade. Inget gick. Red mot de cirka 20 gånger men jag bara gjorde fel. Min kropp skrek nej och jag gav han dubbla signaler.Om jag red rätt så sa han nej. Då ville han inte.
Kom över sedan och fick pausa. Hoppade om hela banan på 80 cm och då gick allt bra förutom på ett hinder där jag red helt fel.
Jag var så sjukt besviken på mig och Casper. Casper för att jag vet att han kan och mig för att jag låter mina tankar styra.
Nu är de såhär att vi tror att Casper är försiktig. Han tror att han kommer få ont igen om han hoppar. För han hoppar sjukt fint, höga språng och han klipper verkligen hindrerna. Men de är mot hindrerna som är problemet...
Samtidigt som mitt självförtroende inte ens finns längre stänger de många dörrar för mig. Jag sitter och är nervös innan jag ska hoppa bana med honom... Och de är för att jag vet att han kan stanna.
Mats pratade även om att han kanske inte ska vara på dom högre höjderna längre, och jag kan tro att de mycket väl är så. Han är 20 bast och nånstans måste de ta slut... Samtidigt som jag blir mer och mer handikappad med min längd. Jag har inga ben att hålla om med då dom är nedanför magen, mitt överliv är långt och svajjigt. Så fort han vägrar tappar jag de och ramlar nästan av. De är hemskt att tänka den tanken då han är min prins och har vart de i 3 år. Jag vill inte ge upp honom...
Men vi har en plan. Jag ska bara jobba massa studs och gymnastikhoppning med honom på hemmaplan. Få upp mitt självförtroende på honom. Vi ska starta låga klasser nu som LC och kanske någon LB. LA är inte aktuellt än. Vi har till påsklovet på oss. Om han fortfarande visar att han inte vill vara på den höjden och mitt självförtroende fortfarande är på botten ger jag upp. Eller ger upp kan jag väll inte säga, men han kommer bli normalt riden men inte normalt tränad och tävlad.
Sen är de så att jag har blivit erbjuden en D-ponny. En i Stockholm. Så de är därför han har påsklovet på sig för då ska jag upp och prova denna ponnyn. Känns tråkigt att göra så mot ponnyn men jag kan ju inte tävla nån som inte vill. Detta är en ponny som hoppar 130 banor och enstaka hinder på 145... Plus att han är 10 år yngre än Casper. Kanske har mer kämparglöd kvar i sig. Sen kanske ponnyn inte passar mig alls eller passar mig sjukt bra, men de får vi se.
Annars har jag ju mina fina stor hästar. Men jag är inte redo att lämna ponny än känns de som.
Usch allt är så nere just nu. Divina som inte vill tävla, Casper som inte vill hoppa. Dante som inte kommer igång ordentligt... Usch jag hoppas de blir bättre tider snart, lär behöva de för jag känner ingen glädje i de alls just nu.
Världens bästa<3
