trollponny -

Otacksamhet och pengar

Just nu känner jag hur jag håller på med den mest orättvisa sporten i hela sverige. Så är de bara och jag vet att jag har sagt de förut. men så här är de. Om ni har pengar, välkommen till denna världen du kommer klara dig bra. Du kommer ta dig till dom högsta klasserna utan problem.

Ibland mår jag illa av vad jag ser. Idag såg jag 11 åringar rida på stor häst, dom var arga och besviken pga att dom inte stod inne på prisutdelningen.Dom började skälla på sina föräldrar, hästen dög inte osv osv. Detta har jag inte sätt i skyrup bara utan överallt. Äldre Juniorer som yngre. På stor häst och ponny. Sedan ser man att dom har cirka 4 ponnyer till med sig. Dom tävlar högt och placerar sig ofta. Själv stod jag med två uteslutningar och klagade inte mer för de.

Jag känner så här, om du tävlar flera hästar, åker på flera meetings i månaden. Visa respekt. Dina förädrar lägger antagligen sjukt mycket pengar på de du gör. Dom har laggt massa pengar på ponnyerna du står och klagar på. Massa pengar på boende för både familjen och ponnyn. Säkert skaffat nån hästbuss för att kunna köra runt och ge dig möjligheterna du ber om. Föräldrar gör ändå nästan allt för en, speciellt när man brinner för de.

Jag är lite dålig på att visa tacksamhet för min mamma ibland. Vi är ingen stenrik familj precis. Mamma lägger alla sina pengar på hästarna och mig. Och de är helt sjukt egentligen. Hon fortsätter att köra mig på tävlingar, peppar och coachar. Låter mig rida och tävla hennes häst. (som är otroligt fin) Låter mig åka på träningar för mycket pengar. Även när de går skit för mig. Hon och pappa visar verkligen sitt stöd för mig och tror på mig.

Idag när jag kom ut från banan efter min andra runda drog hon bara ner mig och kramade om mig. Precis de jag behövde, inga ord eller kritik. Bara en varm kram. Hon sa själv att hon inte kände sig tillräcklig när jag inte kunde gå in och hoppa felfria rundor och vara glad på nån tävling. De måste göra ont i en och se andra ekipage rida runt felfritt.Sedan kommer jag in på min otroliga häst och vägrar ut mig på andra hindret.

Men livet är orättvist. Jag skulle aldrig kräva en ny häst utav mamma. Jag må stå med en panssionerad C-ponny, en väldigt speciell häst som inte kommer komma ut på banorna på ett bra tag. Också ett sto som är som en ängel förutom på banan. Men jag klagar inte. Jag kan inte kräva något sånt. Plus att jag älskar mina ök alldeles för mycket, även om dom inte ger några vidare resultat just nu.

jag ska försöka visa min mamma mer och mer tacksamhet. För att hon ställer upp i ur och skur. Lägger pengar på detta och aldrig slutar tro på mig. Och de tycker jag att alla ni också ska göra. För även om ni inte tror de ibland så vill era föräldrar alltid ge er de bästa. Och om ni har mycket pengar så lär du får mer än en medelklass och kanske ha större chans i denna världen. Men vi "medelklassare" borde vara så grymt tacksamma också för somsagt, man försöker alltid så gott man kan för den man älskar.

Sen säger jag inte att bara för att du inte har mycket pengar så har du ingen chans. Jag säger bara att de är en tuffare väg dit. Sen rår de mycket på dina föräldrars intresse.

Men de jag ber mest om. Ställ dig inte och klaga på hästen eller föräldrarna. Alla gör så gott dom kan. Föräldrarna har ställt upp på att gå upp tidigt, köra dig och betala tävlingar. De roligaste är kanske inte att bli utskälld pga sitt jobb. Hästarna är inte alltid fel. Sätt dig och analysera, klappa om hästen och inse att de kommer andra klasser. De är de jag gör hela tiden. Jag kan inte skälla på Divina, hon förstår ändå inte. Jag kan inte skälla på mina föräldrar för dom har bara gjort så gott dom kan. Jag får ta emot allt, svälja de och inse att jag har flera år kvar på banan.

Sen ska man aldrig tro att pengar är något att leka med. När dom är borta är dom borta. Dom jobbar för oss, för att vi ska få göra de vi vill. Vi snyltar väldigt lätt i denna sporten. Så är de, jävligt bortskämda. Säger jag själv som är ryttare. Även om vi kämpar kommer inte pengarna tillbaka. Så är de.