Något jag har lagt märke till på senaste tiden är att jag har utvecklats som person något otroligt. 

 

Jag kommer ihåg mig själv som väldigt bitter, vresig och påfrestande. När jag var mindre hade jag inte många vänner. Var till och med mobbad. Men jag kan tänka mig varför nu. Mot mellanstadiet blev jag blygare men hade ett otroligt humör. Sånt humör som gjorde alla rädda, och när jag inte var arg skrattade alla istället. Detta gjorde mig ännu mer bitter. Upp mot högstadiet såg jag en ny chans. Var dock ganska arg och blyg fortfarande men mycket mer ödmjuk. Sedan har de blivit bättre och bättre. 

 

Nu har jag öppnat mig själv något otroligt. Jag är mycket gladare och och ödmjukare. Har skaffat mycket flera vänner. Förlåtit och ursäktat mig. Känner inte av någon drama alls och mår så bra i mig själv just nu. Jag har insett hur fina vänner jag har och hur jag borde ta reda på sista tiden med klassen. Detta har gjort skolan roligare och jag känner mig positivare. Jag är inte alls lika blyg längre heller. Tar för mig mer, vågar öppna munnen och säga något. Jag må ha varit uppkäftig förut men de var mot en större grupp. Men med bara en person stängde jag av helt. Men de är det ändrat på. Även de får mig att må så mycket bättre. Jag känner mig inte bortglömd eller ivägen. Utan jag har insett att de är på min egna bekostnad att ta kontakt och visa mig. 

 

Så även om livet har vart bittert förut behöver jag inte hugga och vara sur nu längre. De gör de inte bättre för mina vänner och inte för mig själv heller. De är så skönt att ha ett leende på läpparna oftare än ett moln över huvudet.