Prestationsångest omgjord
Förra inlägget var ett rop i stunden. Dagen hade varit tuff och jag kände ett behov över att bara skölja av mig allt dumt som cirkluerar i mitt huvud. Resultat, ett orättvist och näst intill skrytit inlägg om en oklar symptom jag har. Så vi gör om de, för att klargöra ett och annat. Varför jag skriver detta är för att jag vill förklara att allt inte är så jäkla solklart och enkelt. Detta är mitt liv, och den satans ångesten har förstört bit för bit utav den. Så nu skriver jag rakt upp och ner hur de är. De är ändå inget vidare att dölja. Ja, jag mår skit, skit över att jag inte är de som folk önskar och skit över att jag inte kan göra bättre för mig i livet.
Hej, Jag heter Sara och jag lider av prestationsångest. Prestationsångest är en mental sjukdom i många olika grader och perspektiv. Jag är inte ovanlig. Många lider utav detta, unga som vuxna. Dom flesta erkänner de dock inte. Jag har varit en utav dom.
I sommras utvecklades detta mentala till något obehagligt, både för mig och min omgivning. Jag var på läger med 80 andra ungdomar. Behovet utav att tillfredställa alla med min egna prestation var väldigt hög. Intill lägrets slut började jag få panikattacker. Jag fick panikattacker som gjorde att min kropp börja krampa och jag fick svårt att andas. Under en kväll då de var som värst fick jag cirka 5 st attacker. Jag bet ihop en längre stund för att inte visa mig svag. Att gräva in naglarna i min arm var en lösning...
Jag pratade sedan med ledarna eftersom dom märkte att något var fel. Helt ovetande vad som de var som skapade detta berättade jag om allt som pågick i mitt huvud. De hela slutade med att jag blev utkastad ifrån lägret. Dom kunde inte ta hand om en såpass instabil person. Jag ifrågasatte mig själv väldigt mycket den tiden. Vad gjorde jag fel och vad kunde jag gjort bättre? Jag fick lovord om att få komma tillbaka till helgverksamheten för att fortsätta min utbildning som jag 80% var klar med.
Resten av den sommaren var väldigt tuff för mig. Jag hade cirka 3 st vänner då dom andra hade gått åt andra håll efter högstadiet. Jag blev deprimerad över detta och väldigt osäker på mig själv. Jag kände mig som den sämsta personen i världen.
Gymnasiet gav mig ångest. Mycket pga att jag var så rädd för att göra fel och att de skulle lämna mig lika ensam som sommarlovet hade gjort. De har varit tufft kan jag säga. Speciellt lägerskolan, jag fick panikattacker och jag vågade inte berätta för någon pga att förtroendet för vuxna hade försvunnit sedan lägret. Jag fick ringa min pappa i panik och sitta ute i skogen ett tag. Jag uppträdde otrevligt mot mina klasskamrater pga oron och stressen. Plötsligt pratade knappt ingen med mig. Samtidigt den veckan efter lägerskolan då de var kyligt i klassen fick jag ett mail ifrån lägret som kastat ut mig. Jag fick inte komma tillbaka förens jag hade ett intyg på att jag var frisk.
Allt rasade för mig, jag kände mig inte ens sjuk. Varför skulle jag behöva gå någontans för att bli frisk? Jag utstår plötsligt som ett för stort fel för att få komma tillbaka. De är något som är fel på mig som gör att jag inte kan accepteras.
Jag känner mig fortfarande frisk men har börjat inse att de är något som inte står rätt till. Väldigt ofta vaknar jag upp och tänker "va fan är de jag håller på med?" Man vill så gärna ta tag i sig själv men de går inte, för alltid finns den där lilla elaka rösten i huvudet som säger att man inte klarar de. Jag kritiserar mig själv varje dag, jag tror inte på mig själv längre. Självförtroendet som jag behövt så länge har jag aldrig lyckats bygga ihop.
Jag har ett behov utav att vara bäst, jag är inte nöjd med mig själv eller sakerna jag gjort om de inte varit 100% perfekt. Jag kan aldrig stå med rak rygg och vara nöjd med de jag presterat fram. Jag har dragit ner mig själv till botten. Jag vågar inte tro på mig själv längre. Och de suger. Jag har svårt att skaffa vänner, att slappna av, att tävla, att jobba i grupp osv osv. Jag har ångest över att följa folk på instagram för att de kan anses som fel eller konstigt. Jag har problem med att ringa andra för att de kan bli fel på något sätt eller vis.
Prestationsångest kan ses som något litet men egentligen är de något stort som så många lider utav. Mitt tips till er alla där ute som känner oro över sin prestation är att snacka med någon. De kan vara dina föräldrar eller kuraton i skolan. Ta tag i de innan de sätter sig såpass djupt. För livet suger med stress och oro hela tiden. De är inte kul att inte kunna kommunicera med nytt folk för de enda du tänker på är om du gör/säger något fel. De är inte kul att tävla för du hittar alltid något som inte gick bra. Inget blir kul, förutom att gå runt i din pyjamas hela dagarna och kolla på dåliga serier för du ser ingen press i de.
Ingen ska känna sig tagen utav texten. Jag ville berätta detta för att många kan känna ingen sig i de jag säger. Som fortfarande inte ha medgivit att de kanske är något som måste jobbas på. De är ingen som har gjort mig till den jag är, de är jag och mina omöjliga ambitioner. Jag har tyvärr fått en snedvriden syn på hur jag måste leva mitt liv.
Folk kanske kan säga till mig att de inte behöver vara perfekt, även om de är den mest hatade mening i mitt huvud. Men de är för att dom inte kan sätta sig in i den situationen jag lever i. De finns inget som heter lagom. Lagom är inte okej, de är inte bra om du inte gjort allt sådär ypperligt bra. Ingen blir nöjd med dig på de viset...
