Låt oss tala höjd

Jag är en hoppryttare, har varit ämnad för de i 10 år nu. Alltså hela min kära ridtid. Varje gång bommar kom fram slog hjärtat extra hårt och lektionen blev plötsligt mycket roligare. Jag har inte haft en spikrak framgång i hoppning. Inte så som jag hade velat haft den. Om jag hade varit där jag önskat, hade jag varit på eliten i 140 klasserna idag. Men nu tar verkligheten ifatt på en. För vissa i min ålder är 140 inte drömmen utan just deras verklighet. Men mina föräldrar har varken ekonomin eller ah ekonomin är ju de som sätter käppar i hjulen...
 
Men en önskan har väldigt mycket i sig Det är mycket som krävs för denna drömmen. I mitt fall behöver jag inte bara förses med bra ekonomi och en bra häst. Utan jag behöver jobba på mig i många fall. Mitt största problem är höjdrädsla. Har alltid varit höjdrädd, det är ett jätte problem Så fort hindret kommer över 110 svettas jag och hjärtat sitter i halsgropen. Jag blir som förlamad framför hindret och allt jag ska göra glöms bort. Krash rakt in och de blir kaos. Divina är 7 år, jag har ridit henne sen hon var 4 år. Vi har lärt varandra, kanske inte de bästa upplägget. Men man tager vad man haver. Vi har kommit en lång bit men de är en bra bit kvar. 
 
Nu har de börjat släppa i 120 för mig men de är långt ifrån enkelt. Och 130 får mig att bli spyfärdig. Ni ska veta hur jag blir grön av avund när jag ser tjejer i min ålder lotsa runt sina hästar på skyhöga banor, avstånden sitter och de är ingen tvekan i vare sig hästen eller ryttaren. Men rädsla är svårt att få bukt med, jag vet inte ens varför jag är höjdrädd. Kanske för många upprepande fel som satt sig. De enda jag önskar är att de försvann. Så att jag också kan få de att se enkelt ut, haha! Men de får ta den tiden de behöver. Nu ska vi först komma över Divinas problem sedan kan vi ta itu med mina ordentligt. 
 
Jag vet iaf att min juniortid är över, alltså att jag kan glömma juniorframgångarna. Jaja sånt är livet, får väll gå på de pappa alltid säger. "Du har hela livet på dig" Och de är sant, en framgång är lika ljuv vare sig du är 16 eller 40 år. Så nu jobbar vi på problemen ordentligt också för jag satsa på toppen senare. 130 klasserna verkar roliga men dom kan vänta, kanske ska sluta svettas så fort jag ser ett hinder på den höjden. 
 
Är de bara jag som lider utav detta problem? Att ha en längtan men som ofta stannar som en längtan pga självförtroende, rädsla osv? Berätta, behöver inte vara höjder. Du kanske är rädd för att galoppera eller tävla i huvdutaget. 
 
 
Postad: 2015-10-19 Tid: 07:32:00

Det är ungefär så med mig med fast istället är det galoppen. Är såå sjukt rädd för att galoppera.. Jag älskar hoppningen men för att min häst ska kunna hoppa och få dom rätta förutsättningarna för att klara det, måste vi galoppera... Jag är så rädd för det att jag bara gråter när jag hör ordet galoppera typ... Alla kompisar i stallet galopperar och där sitter jag och bara bölar om nån försöker tvinga mig till det. Det är inte så kul, så jag förstår din höjdrädsla lite också. Men köra bara på! Du och Divina är helt klart mitt favorit ekipage! Ni klarar detta. Ni är bäst Sara!

Svar: Detsamma till dig! Någon dag löser de sig med galoppen ska du se! Ta de bara i din takt så övervinner man de mestakram
Sara




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: